När Moore var fjorton år skrev hon sina första låtar.
   Inspirationskällor vid denna tid i hennes liv var Mary J. Blige, Janis Joplin (hon har kalalts för en modern Janis Joplin), The Supremes, Shirley Murdock, Donna Hatha-
way och Madonna.
   Hon fortsatte även att sjunga på klubbar. Varje fredag besökte hon Club Fever, vars DJ gav henne möjlighten att sjunga. Det var visserligen inte så många minuter hon fick sjunga vid dessa tillfäll-
en, blott fem ynka minuter varje fredagskväll. Men det var ändå betydelsefullt för henne.
   Om hon ibland häcklades, brydde hon sig inte om det. Nej, det stärkte henne bara i sina föresatser och ambitioner. Alicia Moore skrev bättre låtar och gjorde dessutom bättre ifrån sig på scenen. Motgångarna avskräckte henne inte. Det var snarare så att bak-
slagen sporrade henne.
   Vid en av dessa fredagsframträdanden kom en representant från skivbolaget MCA för att ta en titt på klubbens artister. Han gillade Pinks sångstil och frågade henne om hon hade lust att provsjunga för en grupp som hette Basic Instinct, och det ville hon. Efter audition blev hon accepterad i R&B-gruppen direkt. Trist nog lades den nybildade gruppen ner kort därefter.
   Pink har i efterhand medgett att hon egentligen inte passade in i bandet. Hon var helt enkelt alltför olik de andra medlemmarna. Men det spelade inte så stor roll egentligen. För vid det här laget hade Pink vant sig vid att vara en ständig outsider.
   Nu blev hon medlem i en kvinnlig trio som kallade sig för Choice. Gruppen spelade in en demotejp som cirkulerade på olika skivbolag. Efter ett tag fick sångerskorna napp och de skrev kontakt med etiketten LaFace Records.
   Men även denna grupp upplöstes snart. Medlemmarna valde att gå skilda vägar för att pröva på andra utmaningar i livet. Ännu en missräkning för Pink som man tycker hade fått sin beskärda del av motgångar.
   Men motgången blev en vändpunkt. För nu träffade sångerskan en person som skulle få avgörande betydelse i hennes artistkarriär - Darryl Simmons. Simmons ville få hjälp med låten "Just To Be Loving You" och frågade om Pink ville hjälpa till. Hon förklarade att det ville hon verkligen, och gick så till verket med den stora energi som kännetecknar henne.
   Detta blev inledningen till Pinks egentliga artistkarriär. Hennes passion var nu hennes yrke.

Under arbetet med låten "Just To Be Loving You" upptäckte Pink hur mäktig hennes sopranröst var. Hon kunde smidigt växla mellan olika oktaver.
   Hon hade tidigare mest imiterat andra artister och gjort covers. Hon blev själv förvånad över sina stora röstresurser. Det var detta som gjorde att sångerskan började ta sitt sjungande mer seriöst. Pink skrev nu låtar och sjöng så fort hon fick tillfälle.
   Pink tog även kontakt med Antonio "LA" Reid. Hon visade upp sitt låtmaterial och sjöng. Reid blev imponerad av vad han hörde och såg. Han insåg att Pink var en oslipad diamant med stor pot-
ential. Så han sajnade henne som soloartist på skivbolaget och fick duktiga låtskrivare till sin hjälp - Darryl Simmons, She'k-
speare, Babyface och 112.
   Debutsingeln hette "There U Go" och den blev en transatlantisk topp10-hit. Våren 2000 släpptes debutplattan "Can't Take Me Home". Albumet sålde visserligen sålt dubbel platina. Men den verkligt stora framgången uteblev.
   Efter att ha varit öppningsakt för pojkbandet *N Sync, trött-
nade hon på att ständigt bli kallad en tonårsartist. Hennes kraftfulla personlighet hölls tillbaka. Hon ville se en förändring.
   Nu hände också något som blev en prolog till hennes framgång, nämligen hennes samarbete med Christina Aguilera, Mya och Lil' Kim på en nytolkning av Patti LaBelles "Lady Marmalade", som användes som soundtrack i filmen Moulin Rouge. Nytolkning av "Lady Marmalade", toppade listorna i Storbritannien och USA samt belönades 2001 med en Grammy.
   Sångerskan var redo för en ny fas i sin artistiska utveckling. Senare under året släppte hon singeln "Get The Party Started". Framgången väntade bakom hörnet.

Den stora framgången kom med Pinks andra skiva, "M!ssunda-
ztood" som släpptes 2001.
   Albumets titel har Pink valt därför att hon ofta känner sig miss-
förstådd [eng. misunderstood = missförstådd].
   - Jag säger fel saker. Jag säger sanningen och det brukar leda till problem för mig, förklarar Pink.
   Plattan är inte en danceplatta som debutskivan utan är mer åt det rockiga hållet. Det är en återgång till hennes tidigare rock- och hiphopbakgrund. De singlar som släpptes från "M!ssundaztood" gick mycket bra på topplistorna i Sverige.
   Förstasingeln "Get The Party Started" blev en succé. I USA blev den en stor radiohit. Singeln "Don't Let Me Get Me" har även den blivit en hit. Hitmakaren Dallas Austin och Pink har skrivit låten tillsammans. Musikvideon utspelas i skolmiljö, där man kan se Pink i dreadlocks. Artisten ser sig själv i spegeln och sjunger: "Jag vill vara någon annan".
   Bra gick det även med singeln "Just Like A Pill". Det är en rocklåt gjord av Pink och Dallas Austin. Videon kan beskrivas som ett mellanting av erotik/bondage och skräck á la Marilyn Manson. Pink gör en Morticia Adams-imitation ("The Adam´s Family") i ett hus fullt av vita kaniner, sexatleter och jammande musiker.
   Till huvudproducent valde sångerskan Linda Perry (ex-4 Non Blondes). Hur Linda Perry och Pink kom att samarbeta är en liten historia i sig som är värd att berätta.
   Pink hade i tonåren framfört 4 Non Blondes-låtar på klubben där hon sjöng. Linda Perry var en av hennes stora idoler.
   - Jag hade hatt och stridskängor (combat fatigue). Jag lät till och med som henne [Perry]. Jag trodde jag var henne!, säger Pink.
   Av en slump hittade sångerskan Linda Perrys telefonnummer i sin make-up artists telefonbok. Pink bestämde sig för att ringa Perry. Hon lämnade ett tio minuter långt, osammanhängande och vrickat meddelande till Linda på telefonsvararen.
   Perry ringde upp Pink och sa att hon var tokig och nog behövde komma över. Pink hoppade genast in i sin lastbil och körde över till sin idol med gasen i botten.
   Detta telefonmeddelande blev inledningen till ett givande sam-
arbete. Under den följande månaden skrev Pink och Perry femton låtar tillsammans. En dröm hade gått i uppfyllelse.

Film intresserar Pink. Det gjorde att den amerikanska stjärnan från Pennsylvania sjöng filmmusiken ("Feel Good Time") till uppfölj-
aren av "Charlies Angeles" från år 2000.
   Den tillhörande videon bjuder på fartfylld motorcrossåkning och explosioner på Malibous västra badstrand. Singeln fanns med på hennes tredje album.
   Pink medverkade i actionkomedie. Hon hade en mindre roll där man kan se henne åka motorcross. Sångartistens pojkvän motor-
crossmästaren Carey Hart medverkade också i filmen.
   (Carey och Pink förlovade sig med varandra i juni 2005 och gifte sig i början av 2006 på en strand i Costa Rica. För den som gillar trivia, kan även meddelas att Pinks vigselring är på fem karat. Vem friade? Naturligtvis pojkflickan Pink som skrev "Vill du gifta dig med mig?" på en skylt som hon höll upp under en motorcrosstävling som Carey Hart deltog i.)
   Linda Perry producerade även Pinks uppföljare "Try This. En annan producent som Pink anlitade var Tim Armstrong (Rancid). Andra samarbeten var Beck, som har varit med och skrivit. Och Peach gästar på spåret "Oh My God".
   Första singel ut från nya albumet blir "Trouble". Den kommer snart att släppas till radio i Sverige. Låten är skriven av Pink till-
sammans med Tim Armstrong som också producerat huvuddelen av "Try This".
   Antonio "LA" Reid (vd på Arista Records) blev mycket imponerad av Pinks sång på cd:n. Hans personliga favorit var balladen "Catch Me While I´m Sleeping". Men det var ett ojämt album.

Nu, 2006, är Pink tillbaka med ett nytt album, "I'm Not Dead". Första singeln "Stupid Girls", som går bra på topplistorna, finns ute i skivbutikerna.
   Under sin karriär har artisten använt sig av flera producenter och låtskrivare av hög kaliber. Så även denna gång. Ingen mindre än producenten Max Martin har varit inkopplad, mannen som har gjort hits åt Britney Spears, Backstreet Boys och N´Sync. Martin har medverkat på tre låtar: "Who Knew" som är nästa singel (släpps i maj), "Cuz I Can" och "U + Ur Hand".
   Även låtskrivaren Billy Mann (Jessica Simpson, Anastacia) och Butch Walker (Avril Lavigne, Lindsay Lohan) har medverkat på skivan.
   Som vanligt är det stor variation på låtarna. Pink sparar inte heller på sin sociala kritik. I "Stupid Girls" frågar hon vad som hände med drömmen om en kvinnlig president. Hon besvarar sin retoriska fråga med att säga att hon dansar tillsammans med rapparen 50 Cent i en video. Låten "Dear Mr. President" är ett öppet brev till världens mäktigaste man som Pink sjunger tillsam-
mans med Indigo Girls.
   Pink är inte rädd för att göra det där udda. Det är väl snarare så att man förväntar sig det av henne. På den nya plattan sjunger den amerikanska stjärnan en Vietnam-duett med sin pappa Jim Moore ("I Have Seen The Rain").
   Nej, Pink är inte död, för att anspela på albumtiteln. Hon lever i allra högsta grad, även om hennes fjärde album har blivit sågat i musikpressen, och det med brummande motorsåg.
   Jag vet inte om Pink bryr sig så mycket om vilken musikpress hon får egentligen. Hon har alltid velat berätta små historier som är personliga och vrickade. Om hon gör politiska grodor, så må väl detta vara hänt. Hon är artist, inte en intellektuell som har total-
kontroll på allt som händer och sker i världen.
   Populärmusik handlar om underhållning - inte om atomfysik eller genial Mozartmusik.

Något som folk ofta undrar över är sångerskans artistnamn. Ja, hur kommer det sig att artisten kallas Pink?
   Historien är av visst intresse, varför den här berättas. När Alicia Moore var sex-sju år åkte hon ut sommarläger. Hon var kär för första gången i sitt liv, och den pojke som hon älskade fanns på campingområdet.
   När Alicia skulle simma i campingområdet med de andra barnen upptäckte hon att hon inte hade någon baddräkt med sig. Vad skulle hon göra? Hon bestämde sig då för att simma i sina under-
kläder i brist på en riktig baddräkt.
   När det var dags att gå upp ur vattnet och byta till torra und-
erkläder märkte flickan att hon att hon inte hade något ombyte med sig. Ännu något att fundera över. Men Alicia, rådig som hon alltid är, satte på sig sina shorts utan underkläder.
   Devin, pojken som hon var kär i, fick för sig att han skulle dra ner hennes byxor. Han ville retas med henne. Alicia stod plötsligt i bara mässingen och blev mycket förlägen. Hennes ansikte antog en laxrosa färg. Hon fann nämligen situationen pinsam.
   Och hur reagerade Devin? Pojkens kommentar var lika lakonisk som minnesvärd: "Pink".
   Men ska man hålla sig till sanningen, inte bara den version som skivbolaget gärna vill framhålla, så finns det fler berättelser om hur Pink fick sitt smek- och artistnamn.
   I en version sägs det att artisten betedde sig just som en viss mr Pink, en rollfigur i filmen Reservoir Dogs. Det finns ytterligare en version, men den kan betecknas som barnförbjuden.

Av Mikael Sehlberg
Uppdaterad: 2006-04-11

LÄNKAR/Pink - Officiell hemsida/Pink - Skivbolag/Sony BMG

© 2000 - 2009 Hitmakarna.nu - Kontakta redaktionen